Jag tror hela tiden att det ska bli som förr

Sista veckan som varit har jag provat på hur det är att jobba på riktigt igen och ställa klockan tidigt att ringa, så tidigt som 03:30 till och med.

 

Detta va väldigt nyttigt för mig då jag får brottas med min panik jag känner inombords när det kommer till jobb. Min kropp och huvud tror på fullaste allvar att när jag väl ska jobba igen så kommer det vara som förr. Alltså 365 dagar om året och med barn. Och det där kan jag inte greppa riktigt.

 

Så i går när jag vaknade sjukt tidigt i sängen för jag fått den rutinen i kroppen va det nära på att jag började gråta. Jag hade ju inga måste, nu va jag ju ledig igen.

 

Fast paniken som va och som antagligen kommer komma över mig igen så va förra veckan så otroligt bra. Jag va pigg på morgonen, kände mig fysiskt stark och det var fortfarande lika roligt att mjölka kor igen som alltid.

 

Sen ett ännu större plus va ju att Eric fick ha Märta själv så mycket. Han har alltid hjälpt till jätte mycket sen hon kom men nu trillade polletten ner lite till i vad som måste göras hela tiden för att få en så smidig dag som bara går när man har ett litet barn.

 

Så nu ska jag ta en kopp kaffe till, kanske städa lite, kanske ut och springa eller kanske så lite morötter och spenat. Vem vet? Jag har ju inga måsten idag heller.

 

Ledig